En introduktion till Scope 2-växthusgasutsläpp

Lär dig hur Greenhouse Gas Protocol (GHG-protokollet) definierar Scope 2-utsläpp, hur de beräknas och vilka krav en organisation måste följa när den rapporterar sina Scope 2-utsläpp.

Hur definieras Scope 2-utsläpp i GHG-protokollet?

Enligt GHG-protokollet måste alla rapporterande organisationer redovisa de växthusgasutsläpp som är kopplade till deras verksamhet och kategorisera dem som direkta eller indirekta. Direkta utsläpp är utsläpp från källor som ägs eller kontrolleras av företaget. Indirekta utsläpp uppstår till följd av den rapporterande organisationens aktiviteter, men själva utsläppen av växthusgaser sker från källor som ägs eller kontrolleras av ett annat företag.

Scope 2 räknas som indirekta utsläpp och omfattar växthusgasutsläpp kopplade till förbrukning av energi i form av el, ånga, värme eller kyla. Utsläpp kopplade till produktion, utvinning och transport av den förbrukade energin ingår i Scope 3 kategori 3: Bränsle- och energirelaterade aktiviteter som inte ingår i Scope 1 eller Scope 2.

För en korrekt Scope 2-redovisning bör företaget använda de totala (bruttokvantiteterna av) energiinköpen från nätet i stället för "nettoinköpen". Det innebär att all energi som köpts från nätet ska ingå i Scope 2 (och att el som sålts till nätet inte ska dras av). Egen produktion på plats ska räknas som Scope 1.

Läs vår supportartikel för en allmän introduktion till GHG-protokollet och hur det används vid klimatrapportering.

Vilka metoder finns för att fördela Scope 2-växthusgasutsläpp från inköpt energi?

Det finns två huvudsakliga metoder för att fördela växthusgasutsläpp från energi som köps in av det rapporterande företaget: den platsbaserade och den marknadsbaserade metoden. Kort sagt fördelar den platsbaserade metoden utsläppen utifrån den genomsnittliga utsläppsintensiteten i det elnät där energin förbrukas, medan den marknadsbaserade metoden fördelar utsläppen utifrån aktiva val som konsumenten har gjort för sin inköpta energi, till exempel genom att köpa energi från specifika leverantörer eller köpa avtalsinstrument.

Marknadsbaserad metod

Den marknadsbaserade metoden fördelar växthusgasutsläpp från inköpt energi utifrån de avtalsinstrument som konsumenten har köpt (som energicertifikat, direktavtal eller leverantörsspecifika utsläppsfaktorer). En konsuments marknadsbaserade utsläpp blir betydligt lägre om konsumenten har köpt avtalsinstrument.

Genom att skaffa avtalsinstrument kan konsumenter hävda att deras el kommer från en specifik producent eller leverantör och använda den tillhörande utsläppsfaktorn (oftast 0 g CO₂e/kWh) i sina Scope 2-beräkningar. Konsumenter som inte har köpt några avtalsinstrument måste i stället använda en residualmix i sin Scope 2-rapportering, som representerar all energi vars energikälla inte är verifierad med avtalsinstrument. På den europeiska marknaden utfärdas avtalsinstrument bara för förnybar energi. Därför innehåller residualmixen vanligtvis kolintensiva bränslen som kol och gas, och har en hög utsläppsintensitet.

I EU och Norge är elleverantörer enligt det reviderade elmarknadsdirektivet (2009/72/EG) skyldiga att redovisa ursprunget för föregående års elleveranser genom produktdeklarationer till konsumenterna:

Om ursprungsgarantier har köpts kan den CO2e-intensitet som rapporterats av ett specifikt kraftverk användas.
- Denna siffra ligger ofta nära noll eller sätts till och med till 0 g CO₂e/kWh (där kraftverkets och elnätets livscykelpåverkan utelämnas).
Elleverantörer som inte köper ursprungsgarantier måste använda en fastställd residualmix i sitt marknadsföringsmaterial och på elfakturor.
- I Norge har Norges vassdrags- og energidirektorat (NVE) befogenhet att fastställa residualmixen. NVE:s varudeklaration för el publicerar residualmixen varje år, beräknad utifrån en europeisk residualmix.
- I Sverige har Energimarknadsinspektionen (Ei) denna befogenhet. Ei:s residualmix publiceras varje år och beräknas utifrån en nordisk residualmix.

Platsbaserad metod

Den platsbaserade metoden fördelar växthusgasutsläpp från inköpt energi utifrån den genomsnittliga utsläppsintensiteten för energiproduktionen inom ett definierat geografiskt område och en definierad tidsperiod. Med denna metod kan företag inte minska sina Scope 2-utsläpp genom att köpa "ren" el – de enda sätten att minska utsläppen från el är att elnätet som helhet blir renare eller att konsumentens elanvändning minskar.

Vid platsbaserad rapportering finns det flera tolkningar av det elnät där elförbrukningen sker, från lokalt till globalt. Alla alternativ har olika för- och nackdelar och användningsområden, och varje alternativ kan påverka organisationens beräknade Scope 2-utsläpp avsevärt. GHG-protokollet rekommenderar genomsnittliga utsläppsfaktorer för regionala eller subnationella elnät, med nationella faktorer som reserv när mer detaljerade data saknas.
I Norge används oftast nationella utsläppsfaktorer. Till exempel är NVE:s fysiska varudeklaration för el en vanlig faktor i växthusgasrapportering. Den omfattar utsläpp från norsk elproduktion och tar samtidigt hänsyn till importerad och exporterad el. Bredare områden, som den nordiska eller europeiska mixen, används vanligtvis inte i växthusgasrapportering. De är mer relevanta för att beräkna effekten när en enskild person minskar sin egen elförbrukning.

Varför behövs två olika metoder för att redovisa Scope 2-växthusgasutsläpp?

De två redovisningsmetoderna för Scope 2 ger var för sig olika beslutsunderlag. Båda lyfter fram olika möjligheter att minska utsläpp och risker. Det yttersta målet bör vara att utsläppen i hela systemet minskar över tid för att begränsa den globala uppvärmningen. För att nå dit behöver det vara tydligt vilka beslut enskilda konsumenter kan fatta för att minska sina egna utsläpp, och hur de kan bidra till utsläppsminskningar i elnätet som helhet. Det finns tre typer av beslut som företag kan fatta som påverkar elnätets totala utsläpp.

Var verksamheten bedrivs Företagets val av var kontorsbyggnader, industrianläggningar, distributionscentraler eller datacenter ska ligga påverkar direkt dess växthusgasutsläpp och vilket elnät energianvändningen baseras på. Om nya anläggningar till exempel placeras i ett elnät med hög växthusgasintensitet kommer energibehovet att täckas med högre växthusgasutsläpp. Om verksamheten i stället placeras i områden med koldioxidsnål energiproduktion, eller med andra fördelar som naturlig kyla eller värme, kan det ge lägre växthusgasutsläpp och lägre kostnader.
Ur ett platsbaserat perspektiv innebär en flytt av verksamheten alltså att en annan genomsnittlig utsläppsfaktor för elnätet används, och eventuellt en förändrad energiförsörjning totalt sett.
Ur ett marknadsbaserat perspektiv kan en flytt leda till byte av leverantörer (nya nätområden), förändringar i vilka avtalsinstrument som finns tillgängliga, andra konsumenters agerande på marknaden eller vilken residualmix som används på platsen.
Fokus på energieffektivisering När ett företag har bestämt var verksamheten ska ligga kan det minska sina utsläpp genom att sänka sitt eget energibehov. Ett företag kan minska energiförbrukningen genom att till exempel välja en energieffektiv byggnad, genomföra energieffektiviserande renoveringar, använda effektivare elektronik eller belysning och ändra beteenden, som att stänga av apparater som inte används. En förändring av företagets energibehov leder därför till förändringar i de rapporterade Scope 2-utsläppen. En minskad energiförbrukning ger lägre totala Scope 2-utsläpp, både med den platsbaserade och den marknadsbaserade metoden.
Ur ett platsbaserat perspektiv bidrar gemensamma förändringar i förbrukningen till att elnätets genomsnittliga utsläppsfaktor förändras över tid. Att flytta energiförbrukningen till perioder med låga utsläpp i elproduktionen (ofta utanför topptimmarna) kan bidra ytterligare till minskningar i hela systemet.
Ur ett marknadsbaserat perspektiv kan ett minskat elbehov minimera de extra kostnaderna för att köpa avtalsinstrument till ett pris över det ordinarie elpriset.
Åtgärder för att påverka energimixen i elnätet
Mixen av produktionstekniker i ett elnät beror på flera faktorer, bland annat tillgången på naturresurser, lokal politik och aktuell marknadsdynamik. Energikonsumenter kan påverka dessa faktorer direkt eller indirekt genom att skicka marknadssignaler, oftast via avtal om inköp. När ett företag köper en stor volym av sådana instrument kan det begränsade utbudet driva upp priserna. Högre priser signalerar i sin tur till marknaden att fler instrument ska utfärdas, vilket kan bli möjligt genom att bygga ny förnybar kapacitet eller importera mer förnybar energi från andra regioner.
Över tid kan sådana inköpsinsatser förändra utbud och efterfrågan och påverka både konsumenters beteende och leverantörers investeringsbeslut. Därmed förändras elnätets genomsnittliga utsläppsfaktor och kostnaden för avtalsinstrument, vilket i slutändan påverkar både platsbaserade och marknadsbaserade utsläpp.

Vilka krav gäller vid rapportering av Scope 2-växthusgasutsläpp?

Scope 2 Guidance innehåller ett antal krav som organisationer måste följa när de beräknar och rapporterar sina Scope 2-utsläpp:

Företag med verksamhet på marknader där det finns produkt- eller leverantörsspecifika data eller avtalsinstrument bör redovisa Scope 2-utsläpp med både den platsbaserade och den marknadsbaserade metoden.
Företag måste använda utsläppsfaktorer som omfattar utsläppen av alla växthusgaser som ingår i Kyotoprotokollet. I Ducky använder vi utsläppsfaktorer som uppfyller detta krav
Företag måste redovisa vilka metoder och utsläppsfaktorer de har valt för Scope 2-redovisningen.
Avtalsinstrument i den marknadsbaserade metoden måste uppfylla ett antal kvalitetskriterier för att säkerställa att instrumenten är legitima och att utsläpp inte dubbelräknas mellan konsumenter.
Företag måste redovisa vilket år som har valts som basår för beräkningen av Scope 2-utsläpp.

Hur ska utsläpp från energianvändning i leasade tillgångar fördelas?

Energianvändning i leasade byggnader eller från leasade tillgångar kan vara en betydande utsläppskälla. För att avgöra om dessa utsläpp är relevanta och vilket scope de hör till behöver företag bedöma vem som äger, driver eller kontrollerar de leasade tillgångarna. Enligt GHG Corporate Standard ger leasingavtal i regel hyresgästen (leasetagaren) operativ kontroll, om inget annat anges. Det innebär att om ett företag hyr lokaler eller använder en leasad tillgång ska utsläppen från all inköpt energi rapporteras under Scope 2. Om ett företag däremot äger en tillgång men hyr ut den utan att driva den kan de relaterade utsläppen antingen rapporteras under Scope 3 eller uteslutas ur inventeringen, beroende på vilken konsolideringsmetod som har valts.

Om ditt företag till exempel leasar en elbil hamnar utsläppen från laddningen av bilen i din Scope 2, eftersom den operativa kontrollen ligger hos leasetagaren. För leasegivaren rapporteras utsläppen från bilen vanligtvis under Scope 3, kategori 13 (Nedströms leasade tillgångar), eller utesluts ur inventeringen beroende på vilken konsolideringsmetod leasegivaren följer.